elinjansson.blogg.se

Igår byggde vi på våra muskler med att lasta ur och i några ton hö och jag höll sedan träning resten av kvällen.

Får ofta höra att jag är så okomplicerad i hur jag tänker med hästarna och det kom på tal igår igen. Har tänkt lite på det där, när jag gick på Strömsholm så hade jag en häst som var relativt stor och lång, jag var definitivt ingen stjärna i sadeln på den tiden och hade stora problem med att rida den så som man bör.

Hästen gick allt som oftast ur form och jag svettades som en hockeyspelare med att få den lösgjord, bärig, mjuk och reglerbar i olika tempon och mina små tarmar till armar var helt slut varenda gång jag tränade. Jag fick med all rätt höra att jag satt som en snabbmakaron med en temp i arslet och att min häst var stelare än en död stubbe.

 

En gång i veckan hade vi sitsträning, då red vi ofta i korta läder, som en jockey. Vi kortade upp tyglarna och hade lite jämt och fint stöd på bettet men mer fokus än så låg inte på hästen utan vi följde mest spåret i skritt, trav och galopp i lite olika hastigheter någon timme.

Efter dessa pass där vi i första hand skulle träna våra egna sitsar var min stela häst som en dröm att rida, huvudet hamnade automatiskt på rätt plats och hon gick plötsligt att ställa och böja och reglera åt alla håll medans det när jag försökte påverka formen, lossa och böja oftast inte släppte alls, hon blev bara ännu kärvare. Nu var jag som sagt inte en stjärna på hästryggen och en mer meriterad ryttare hade nog fått till hästen bättre än vad jag fick under mina långa svettiga dressyrpass men ändå. Hur kom det sig att hästen var mer lösgjord av att jag sket i den och bara red rakt fram i lätt sits i olika tempon än vad den var när jag gjorde mina absolut mest ambitiösa markarbetsinsatser? 

Här någonstans började jag tänka, när jag sedan efter min skoltid har ridit så många hundra olika hästar att jag inte ens kommer ihåg alla så inser jag såklart mer och mer hur logiska hästar är och hur svårt vi ofta gör det för oss, när jag några år senare träffade en skånsk pajas som satte ord på mina känslor och puffade mig spikrakt framåt i min annars lite vinglande riktning så hamnade där jag är nu. Fullkomligt övertygad om att less is more, att du i alla situationer där du stöter på motstånd bara har dig själv att skylla och att du ska ge fan i att dra hästen i munnen för det är med 100% säkerhet inte i mungiporna du har problemet. :)

Man säger ju ofta att man med hästar aldrig slutar lära sig och det håller jag helt med om, enda grejen är att ju mer jag lär mig ju enklare gör jag det och ju mer skalar jag bort.