Fick kortslutning i hjärnan flera gånger igår. Visst är det konstigt hur man fungerar ibland? Jag brukar inte använda mig av ordet "man" så ofta men i det här fallet stämmer det nog in på rätt många, speciellt i vår sport i Sverige där de flesta är tjejer. Vad jag syftar på är nojjigheten, den där rösten som säger men och kanske, det där gnagande tvivlet som blir större för varje litet felsteg och som till slut är så mäktigt att det invarderar varenda normal hjärncell. Det man normalt sett gör automatiskt och som sitter inövat i ryggraden sedan länge blir plötsligt inte självklart och istället för att bara göra så börjar man tänka, ändra och ångra sig. Jag var på en föreläsning en gång och fick lära mig att tvivel och motgångar är en del av framgångstrappan och att det är ett naturligt steg innan man kommer fram till nästa nivå där det finns flow och framgångar. Kanske är jag påväg uppåt, eller så behöver jag bara slappna av och komma in i matchen som min totalt onojjiga partner säger. Får väl se om jag lyckas antingen klättra eller slappna av tills i eftermiddag, annars är det här nog den sista blogg jag skriver eftersom jag förmodligen trasslat in mig i någon oxer och brutit nacken. ;) Innan dess är det nog även bäst att skicka en hälsning till min lilla mamma på mors dag. Hon är fantastisk min mamma, älskad av alla levande varelser för sin godhet och jag vet ingen som ställer upp i alla lägen som hon. Hon är en av mina största förebilder och jag hade nog inte varit i närheten av att vara där jag är nu utan henne. Mamma Claudia och Clintons Diamant i Lummen.
Mamma Claudia och Clintons Diamant i Lummen.